9



Jag tror det här blir mitt bästa år någonsin, tänkte julgranen som hela året stått i den djupaste av skogar och sällan ens sett solen. Nu stod han på torget i den lilla staden och sträckte på sig och gjorde sig så vacker han kunde. Det var han, årets julgran, som folk skulle minnas länge. ”Om vi ändå skulle få ha en så fin julgran som då” skulle folk säga många år senare. Det här var hans tillfälle att visa sin prakt.

Men den här historien handlar inte om granen, inte heller om skogen som han kommer ifrån. Nej det här handlar om den skimrande, glittrande stjärnan som den rultige vaktmästaren mödosamt, men varsamt, satte på plats i toppen.

Den här stjärnan tyckte liksom granen att han gjorde världens lite ljusare, till den dagen han hörde ett klingande, sprättande, klickande ljud långt ovanför honom. Stjärnan hade alltid haft blicken riktad ner mot folket som gick förbi och beundrade granen. Han hade inte tänkt på att det kunde finnas något ovanför. Han blev lite rädd.

När stjärnan tog mod till sig och vände sig om för att titta bakom och ovanför sig kunde han inte tro sina ögon. Han fick nästan svindel av utsikten. Ett hav av glittrande prickar på en mörkblå botten sträckte sig framför honom. Som i en evighet.

Stjärnan glömde bort sina åskådare där nere på marken och blev själv en åskådare till det stora himlavalvet. Helt plötsligt kände han sig inte lika stor och vacker längre. Så insåg han plötsligt något om de blinkande, lysande prickar han såg.

- Är ni som jag?

Långt ute bland stjärnbilder och galaxer flög en annan stjärna omkring. Hon var inte så stor för sin ålder, men hon var vacker. Tyvärr var det inte så många som såg detta för den här stjärnan simmade mest omkring för sig själv i rymden. Hon älskade att upptäcka och se och hon kände till varenda del av universum. Det fanns ingenstans där hon inte varit. Förutom på den lilla gröna planeten förstås.

Hennes mamma, som visserligen var en väldigt orolig mamma, hade sagt åt henne att akta sig för den. Stjärnor som blivit för nyfikna hade ibland trillat från sina fästen och dragits mot planeten och aldrig synts till igen.

Men en dag hörde hon en röst.

Hon smög närmare så försiktigt hon kunde, sedan ropade hon så högt hon kunde:

- Vem där?

Stjärnan på granen vaknade med ett ryck, för, ni förstår. Ljud färdas inte så snabbt i rymden så himlastjärnans svar hade tagit en stund att nå stjärnan på granen.

- Jag är här!

Ropade stjärnan i granen tillbaka och det tog inte lång tid innan han kunde urskilja en ljusglimt som sakta växte sig större och verkade komma mot honom.

- Jag är här! Jag är här! Ropade han igen och blev så uppspelt så att granen svajade lite grand.

Snart var himlastjärnan så nära att

----

På papperet fanns det inga fler ord, hur Agaton än letade. Han ville veta vad som skulle hända sen. Och vem det var som skrivit.

11 kommentarer:

Lycklig läsare sa...

Jag vill läsa mer nu! Så underbart, ni skriver hur bra som hellst!

Anonym sa...

Dagens julmys helt klart!

boysen illustration sa...

Blir varm i kroppen så myspysigt det är.

Och mysiga bilder har ni skapat :)

Allt är mys!

Lajni sa...

vad gölligt. himla fint alltså.

Tesan sa...

Så himla fint! :)

Anonym sa...

Jag blir så himla glad av att läsa allt det här fina :)

Viktoria sa...

Underbart! :)

Hanna sa...

Helt underbart!

Ida sa...

Åh, jag blir helt överglad! Det här var nog bästa inlägget hittills, kan inte låta bli att småle.

Linaaa sa...

Bästa hittills! Åhåå :)

enmamma sa...

Småler när jag läser här. Mysigt!