När Agaton var liten sa han att han skulle bli uppfinnare. Precis som hans farfar. Hans föräldrar var lite tveksamma till idén då de helst skulle se deras son växa upp och få ett vanligt hederligt yrke. ”Rörmokare” sa de ”kan du inte bli rörmokare istället?” men Agaton vägrade. Han skulle bli uppfinnare och uppfinna allt som ingen annan uppfunnit. Han blev lärling hos sin farfar och följde honom hack i häl vart än han gick. Då och då när farfar inte märkte brukade Agaton låna någon av hans gamla flanellskjortor. Agaton ryser än idag när han tänker på hur doften av smörjolja och farfars gamla cologne fyllde näsborrarna.
På sin sjunde födelsedag fick Agaton en tågbiljett av sin farfar. Jorden runt var destinationen. Agaton fick se världen och hans farfar lärde honom allt han kunde. Hur otroligt det än må verka fanns det emellertid något Agatons farfar älskade mer än att uppfinna och upptäcka - Agatons farmor. Han brukade berätta att det bästa med att resa bort inte var att upptäcka världen, det var att få komma tillbaka till sin fru och berätta om det. Speciellt när hon bakat kakor.
Bara några dagar efter hemkomsten insjuknade farfar. Ytterligare några dagar senare sträckte han för sista gången ut handen till sin fru, och somnade.
Agaton ärvde sin farfars verkstad. Den låg i en fyr vid havet och det var även dit Agaton så småningom flyttade. Nu somnar han varje kväll vägg i vägg med sina skapelser. Mekaniska tårtspritsar, självrullande paltar, blommande kläder och allehanda attiraljer för de snigelälskande fransmännen. Bara licensavgifterna för det sistnämnda har gjort Agaton tämligen förmögen.
Vid den tiden denna saga utspelar sig hade Agaton just börjat med sitt stora livsverk.