Agaton:
”Det är märkligt hur enkelt det kan vara. Jag som aldrig brukar våga. Men nu känns det som att jag skulle vilja skriva världens bästa sms till dig.”
Lillan:
”Kör i vind. Om du skriver så läser jag.”
Agaton:
”Men jag vet inte hur. Jag är ju ingen författare.”
Lillan:
”Då får jag ta och tänka mig det istället. Om det var världens bästa sms, så skulle det vara långt. Ett sådant som tar en stund att läsa och när du läst klart skulle du behöva läsa om det minst en gång till. Jag tror det skulle berätta en historia, fast inte en sådan som folk skulle minnas och berätta om hundra år, men en sådan man skulle le lite åt. Kanske utspelar sig den i rymden, eller någonstans där vi känner oss hemma. Det skulle stå om vad vi sa, vad vi gjorde, vad vi hade på oss, vem vi träffade och vad vi åt. Det skulle finnas många små detaljer. Det kanske skulle stå om hur vartenda hårstrå på din kropp reste sig när jag drog mina fingertoppar lätt, lätt i små, små cirklande rörelser på huden på dina armar. Upp mot dina nyckelben, ner mot ditt bröst där jag skulle lägga handen och känna hur ditt hjärta slog och de djupa andetagen. Det kanske skulle stå om hur du kunde ligga på min mage och jag skulle ha hakan vid ditt huvud och röra med fingrarna i ditt hår tills du somnade. Det skulle stå om alla lukter vi kände och det skulle stå om hur vi bara kunde slänga oss raklånga på marken utomhus och titta på molnen. Och det skulle stå om hur vi började skratta ibland, helt utan giltig anledning. Och om hur vi bara ville skrika ut hur lyckliga vi var så att alla fick veta.
Men om det verkligen var det som det bästa smset innehöll, det får vi aldrig riktigt veta. Men vi kan tänka oss hur det kan kännas att läsa det.”