Agaton anade oråd redan när han stod utanför sin dörr. Den värme som brukade pysa ut genom det öppna fönstret gjorde inte längre det. Han rusade mot dörren, rädd för att hans energimaskin skulle ha tagit skada och brakat ihop där den stod och arbetade, men när han kom in fick han se något mycket värre.
I rummet stod Lillan, lika kall och stel som en isglass, med handen på den maskin han en varm sommardag byggde för att tillverka just isglass.
Först fick Agaton panik, sprang runt i rummet och önskade att han vore någon annanstans, det var hans fel – hans fel att kvinnan han älskade kanske aldrig skulle få uppleva något igen. Och hon skulle aldrig mer kunna berätta om de upplevelserna för honom.
Han satte sig ner på en stol bredvid henne med en hårtork i handen och väntade på att isen skulle smälta, men när han satt där kunde han inte låta bli att tänka på hur vacker hon var. Som en riktig isprinsessa.
Det tog timmar och Agaton hade nästan somnat då han såg något i ögonvrån – Lillans hand var fri från is och hon rörde dessutom på sina fingrar. Det tog inte lång tid förrän isen sprack på fler ställen och lossnade från hennes kropp.
Agaton blev med ens pigg, sprang fram till henne och tog hennes hand. Hon tittade på honom och på isen runt om sig.
- Förlåt, viskade hon och Agaton kände hennes iskalla andedräkt mot sitt ansikte.
- Det gör inget, viskade han tillbaka och la armarna runt henne
Han kände hennes hjärta slå hårt och taktfast, men det varade bara i några sekunder. Snart började det slå allt saktare och svagare. Hennes andetag blev färre. Han kände hur hennes ben vek sig och snart låg hon återigen kall och livlös i hans armar.