Hur Agaton än försökte tycktes energin från allehanda värmande apparater inte vara nog för att väcka Lillan till liv mer än några sekunder. Så fort hårtorken, kupévärmaren eller plattången slagits av försvann Lillan tillbaka in i sin djupa, frusna slummer.
Agatons tankar vandrade febrilt fram och tillbaka över olika lösningar, men inget tycktes kunna ge den mängd energi som krävdes för att ge Lillan livet tillbaka. Han började även fundera över om det inte fanns någon som kunde ge honom råd i denna krisartade stund.
- Farmor! tänkte Agaton högt.
Agaton lämnade sin älskade Lillan på en brits i hans laboratorium och kilade kvickt upp för alla trappor till toppen av fyrtornet. Agatons farmor har nämligen ingen telefon, men han brukade sända meddelanden till henne via fyrtornets ljus.
En knapp halvtimme senare klappade farmodern på fyrtornets port. Hon kom instampande i sina gröna galoscher, skakade snabbt snön ur sitt gråvita hår och torkade av sina immiga glasögon. Samtidigt som han förde henne in till det rum Lillan låg i förklarade han den tragiska situationen. Agatons farmor, som hade stor erfarenhet av uppfinnares missöden, gav omedelbart en diagnos:
- Hon är död.
Agatons hjärta föll mot marken och tycktes krossas som glas mot betong.
- Men med lite finurlighet kan vi nog få liv i henne igen. Och finurlighet har vi ju så det räcker och blir över, fortsatte Agatons farmor och klappade honom på axeln.
En febril aktivitet tog därefter vid. Agaton visade runt sin farmor i hela fyren och visade alla sina uppfinningar i förhoppning om att det skulle finnas något användbart bland dem. När de till slut kom fram till Agatons nyaste uppfinning – den stora stjärnkraftsmaskinen – gav farmodern honom en menande blick.
- Det här är precis vad vi behöver, sa farmodern lugnt
- Men, jag vet inte om den fungerar som den ska än. fortsatte Agaton
- Ge mig lite verktyg, så ska vi nog kunna sparka igång den här skrothögen.
De hjälptes åt att koppla färdigt alla kablar, löda fast de kretskomponenter som fattades och slutligen kalibrera den felande stjärnlokaliseringsmodulen.
Stjärnkraftverket surrade igång, maskinen började vibrera och en ljus prick som snabbt ökade i storlek syntes. Snart svävade en mycket liten stjärna innanför skyddsglaset.. Agaton vred sakta upp två reglage, varpå hela maskinen började skaka så kraftigt att Agaton undrade om de satt fast skruvarna ordentligt. Strålar av energi sköt ut från stjärnan, och leddes via högeffektiva ledare in i stjärnkraftverkets inre. Efter ett litet tag, när alla mätare visade att systemet stabiliserats smällde det till och stjärnenergin leddes slutligen in i Lillans livlösa kropp.
Agaton slöt sina ögon och lade varsamt sin hand på den kuvös Lillan låg i. Han hoppades och önskade att det skulle fungera. Skulle någon av hans önskningar någon gång slå in, så skulle han önska att det var den här.
”Titta!” ropade Agatons farmor. Agaton öppnade sina ögon och fick i samma stund se hur den hallonröda färgen på Lillans läppar och kinder sakta kom tillbaka.
Hon visste inte var hon var när hon vaknade, inte heller riktigt vad hon hade gjort. Men hon mindes Agaton.
Han satt bredvid henne, inte medveten om att hon var vaken. Han läste slutet på hennes saga. Just som han läst färdigt kunde han ana ett ljussken som rörde sig i ögonvrån.
- Det är nu du får önska, sa hon.
När han vände sig om fick han se hur Lillans hud och hår utsöndrade ett ljust, vackert skimmer och han kunde inte låta bli att känna värmen sprida sig ut i varenda del av hans kropp när han såg henne.
Och det var den julen alla i den lilla staden skulle minnas Lillan som lyste som en stjärna och hennes Agaton, vars leende sken ikapp.