När Lillan hade rast brukade hon ibland gå till caféet runt hörnet. Hon beställde alltid en liten kopp kaffe och satte sig ensam vid ett bord. Men Lillan drack inte kaffe, hon bara smuttade på det sådär så det skulle se ut som om hon drack. Hon väntade nämligen.
Lillan var en romantiker. En sån där romantiker som tänker sig in i omöjliga scenarion och sagoföreställningar om hur hon träffar den stora kärleken. När hon satt där med sin kaffekopp var det denna scen som utspelade sig i hennes tankar:
En man (en stilig man) kommer in på cafét. Han letar efter en plats att sitta på och ser att bordet bredvid Lillan är ledigt. Han tänker sig inte riktigt för när han går dit för att dra ut sin stol. Han stöter till Lillan, kanske snubblar han till och med, välter ut hennes kaffekopp. Ber så mycket om ursäkt, erbjuder sig att bjuda henne på en ny kopp och även sitt sällskap. Efter några dagar kysser de varandra passionerat i en roddbåt och några år senare är de lyckligt gifta.
Tyvärr har det aldrig hänt mer än i hennes drömmar och när hon så ställer koppen så långt ut på bordskanten det är möjligt för att öka chanserna så tappar hon ofta själv ut kaffet, i sitt eget knä.