På lördagskvällarna var det få som kom till biblioteket. Men Lillan jobbade ändå. Hon brukade passa på att smyga ut i ett rum där det nästan aldrig var någon. Där plockade hon fram sitt block och sina pennor. Sen så skrev hon. Fanns det något som Lillan tyckte om så var det att skriva sagor och berättelser. Men hon vågade aldrig visa dem för någon. Det skulle vara så pinsamt. Hon var ju hela stadens Lillan, som folk trodde skulle bli något stort, inte skriva fåniga sagor.
Sagorna brukade inte sällan handla om människor som hon såg varje dag i biblioteket. Hon fantiserade om hur de tänker när de klär sig på morgonen, hur de tänker ut finurliga meningar att säga till den söta grannfrun vid busshållplatsen, men hejdar sig i sista sekund, hur de filosoferar om vardagliga bestyr och – framför allt – hur de förälskar sig till höger och vänster. Det bästa Lillan visste, var att skriva tills tårarna började rinna nedför kinderna och gjorde små pölar på papperet.
Just den här lördagen hade emellertid inspirationen kommit från den stora granen som stod på torget nedanför biblioteksreceptionens fönster. Lillan hade i timtal stått och begrundat denna ovanligt tjusiga gran, vars stjärna i toppen gjorde en hedervärd insats när den strålade i kapp med stjärnorna på himlavalvet.