22



När Lillan hade fått höra att Agaton skulle resa bort hade hon först blivit ledsen. Sen hade hon insett att detta gav henne chansen att listigt placera ut julklappen hos honom.

Hon låste för sista gången innan jul bibliotekets dörrar och begav sig iväg mot fyren. Hon var helt klädd i vitt för att inte synas mot snön och det enda som stack ut var det röda paketet hon hade i sin hand. Ett fönster på markplan stod öppet, och hon smet in.

Värmen från de verksamma maskinerna var påtaglig och hon började titta sig omkring. Agaton hade sagt att han var uppfinnare, men hon hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle se ut så här. Det glänste från metallen i allt från kaffekokare till mattfransklippare. (Du förstår, Agatons mattor var av organisk textil som växte en centimeter i veckan. Detta höll smutsen borta på ett smidigt sätt.)

Lillan var förstummad över skapelserna och kunde inte låta bli att fingra på maskinerna och prylarna.

Längst inne i ett hörn fanns en maskin som surrade lugnt och melodiskt. En stor vit boll svävade ovanför. Lillan la ifrån sig sina papper och förde fingrarna sakta mot den vita bollen.

---

Agaton hade hittat Urban i sista sekund. Den stora snigeln hade ätit upp hela hans laboratorium och fortsatt mot hans sovrum. Urban själv satt i ett träd utanför huset och skakade av rädsla. Han behövde få hjälp av sjukvårdspersonal och hämtades ner från trädet likt en katt av brandmän. Urban försökte förklara förödelsen med att hans fru Ulla, som var den egentliga hjärnan i familjen, var bortrest över julen. Han ville ju bara visa att han dög till något också.

När faran äntligen var över och snigeln var lika liten som vanliga sniglar satte sig Agaton på första tåget hemåt.

Agaton tyckte det var svårt att inte associera allt som hände till något Lillan sagt eller skrivit i sms. Allt han gjorde tänkte han att han skulle få berätta för Lillan sedan. Han visste precis hur han skulle berätta om den stora snigeln och om hur han med precision lyckats krympa ner den, fast han skulle inte skryta – nej, det ville han inte. Han ville bara berätta, precis som han ville höra vad hon hade haft för sig. Han ville veta allt om henne, han ville berätta allt om sig själv för henne. Landskapet rullade sakta förbi utanför, snön på rälsen gjorde att tåget gång på gång fick stanna. Agaton tog återigen upp sin telefon, han satt länge med ett tomt meddelande innan han började skriva.

”Jag sitter på tåget på väg hem och det är svårt att skriva ner någonting – jag vet inte var jag ska stoppa mig. Jag får inte plats. Jag är så förälskad i dig och den relation vi byggt upp. Jag skräms samtidigt av mina känslor. Det är så mycket allvar i dem. Jag skakar nästan. Jag vågar knappt skicka i väg det här. Jag har gått runt hela dagen och försökt sluta tänka på dig så att jag om möjligt ska kunna se på oss och allt som händer lite objektivt. Jag lyckades inte – allt jag kunde tänka på var oss i vår egen lilla värld. Är jag galen som tänker att det verkligen kan bli så bra som vi fantiserat? Bli inte rädd för mig nu bara. Jag vet ingenting, bara det jag känner. ”

---

Om maskinerna i Agatons verkstad hade haft öron så hade de hört hur Lillans telefon pep till. Och om Lillan hade kunnat höra med sina öron, så hade hon hört det också...