De började skriva sagoföljetonger via sms, en kort bit var. Det var storslagna historier och små äventyr. Varken Lillan eller Agaton skötte sina jobb särskilt bra nu. Lillan placerade böckerna på fel hyllor och Agaton skruvade in skruvarna på fel ställen. Mitt i en historia som utspelade sig på så tunn is att vattnet syntes porlande under, skrev hon det:
”Ska inte vi göra det? – Ska inte vi åka skridskor?”
Innan hon visste ordet av hade hon tryckt på skicka.
”Får man göra såhär när man knappt känner personen?” frågade hon sig själv.
Svaret från Agaton dröjde och hon ångrade sig mer och mer – hon kanske hade gått för fort fram. Lillan placerade snabbt in böckerna i hyllorna och sekunderna kändes allt längre.
Men så kom svaret:
”Jag är med! Det kan bli vårt första stora äventyr – äventyret som startade alla äventyr! Något att berätta för kommande generationer!”
Lillan rös av välbefinnande. Men samtidigt blev hon väldigt nervös.