Det var få som kände till hennes riktiga namn, det var inte det att hon höll det hemligt, utan snarare att ingen någonsin lärt sig det. Hennes föräldrar, högt uppsatta inom kommunväsendet, hade alltid kallat henne för Lillan. Som liten flicka hade hon varit med på åtskilliga välgörenhetsgalor, var alltid med vid talarstolen och på invigningar var det oftast hon som höll i saxen när de röda banden skulle klippas. Det var under den tiden hon blev Lillan med hela staden.
När hon gick lågstadiet var det ingen som någonsin frågade henne ”Vad ska du bli när du blir stor” för alla visste redan. Trodde de. Många förväntade sig något av Lillan. Ett storverk, rädda världen eller något i den stilen. Majbritt på affären, hon som pratar som om hon kom från en femtiotalsfilm, var en av dem. Hon påpekade alltid detta innan Lillan började packa ihop varorna hon köpt.
Men Lillan förväntade sig inget stort av sig själv.
Hon hade stannat kvar och börjat jobba på stadens bibliotek. Hon gillade att sortera saker, och hon gillade sagor. Så själv var hon inte överraskad över sitt karriärsval. Hon brukade stanna längre än de andra på biblioteket och var alltid den som låste. Hon tyckte om att sitta i sofforna omgiven av gamla böcker och drömma sig bort. Sen så var det förstås så att hennes vindsvåning mitt i staden var väldigt ensam om kvällarna.