18



Ikväll hade de bestämt att de skulle träffas och åka skridskor. Skridskobanan nere vid kajen var perfekt ikväll med sin blanka nysopade is.

Agaton satt redan på bänken vid sjön och hade precis snörat på sig skridskorna när Lillan kom dit. Hon satte sig bredvid honom och bytte ut sina skor. De sa inte så mycket till en början. De tittade bara på varandra lite och log.

Sedan begav de sig ut på isen.

Alla saker de skrivit till varandra per sms kändes både väldigt nära, men samtidigt ganska långt bort. Lillan visste inte om hon riktigt kunde dra paralleller eftersom det var på låtsas och det här var på riktigt.

- Det är ju alldeles stjärnklart! Utbrast hon

Agaton försökte att koncentrera sig på att manövrera sin nya uppfinning samtidigt som han lyssnade på henne. Hon åkte mot honom och gjorde perfekta skär i isen. Agaton ville inte vara sämre och knackade med hälen tre gånger mot isen och hans skridskomaskin skulle sköta resten. Han började åka fortare, gjorde åttor med benen och snurrade först runt sig själv och sedan tre varv runt Lillan, som var minst lika förskräckt som han själv. Han svängde till höger, gjorde en tvärvändning till vänster. Sedan framåt, bakåt, framåt igen. Med en duns slog han i marken och låg kvar.

- Hur gick det? Hon skyndade sig fram till Agaton
- B-bra, tror jag… svarade han och tittade sig förvirrat omkring innan han mötte hennes blick.

Hon tittade på honom och log. Han log också sedan skrattade han. Till slut skrattade de båda två och när Lillan skulle hjälpa Agaton upp hamnade hon istället bredvid honom på isen.

- Du är rolig, sa hon.
- Jag trivs väldigt bra med dig, sa han

De låg båda och stirrade på himlen.

- Ser du så stjärnklart det är! Sa hon igen, bara så han inte missat det

Efter en stunds tystnad viskade Agaton, mest för sig själv:

- ”De säger att om man tittar riktigt noga och riktigt länge på himlen så kommer man till slut få se det, se ett stjärnfall…”

De blev tysta igen.

Det var som att luften hade ändrats. Lillan skakade lite, men inte för att hon frös. Hon tänkte att hon nog aldrig kunde frysa i Agatons närhet. Hela hennes kropp blev alldeles varm och kändes alldeles för liten. Det pirrade i armarna och i fingrarna och hon var tvungen att koncentrera sig på andningen för att inte låta konstig. Hon vågade inte riktigt röra sig ut i fall att allting skulle förstöras. Hon vågade inte säga någonting utifall att deras röster skulle göra så att allting blev verkligt, på riktigt.

Och han kände likadant.

9 kommentarer:

evelina sa...

"Hela hennes kropp blev alldeles varm och kändes alldeles för liten. Det pirrade i armarna och i fingrarna och hon var tvungen att koncentrera sig på andningen för att inte låta konstig." Jag älskar det.

Sophie sa...

så jäkla vackert:)

boysen illustration sa...

Jättefint. Blir smått tårögd :)

Therése sa...

Åh, vad underbart! Bilden påminner om Eternal Sunshine of the Spotless Mind, love it.

Fanny sa...

åh fick lite eternal sunshine of the spotless mind- känsla av den här inlägget! hjärtan till er<3<3<3

Astrid sa...

Hur gamla är Agaton och Lillan?
Väldigt vackert är hela historien förresten. Jag gillar namnet Agaton.

hanna sa...

Måtte julafton aldrig komma, så vi får fortsätta njuta av den här kalendern varje dag för alltid!

Tusen tack för att ni gör det här!

Anonym sa...

gay

Ina sa...

Åh, helt underbart skrivet!