11

Lillans hjärta hade råkat illa ut så många gånger. Ibland brukade hon likna sig själv med en kaffekopp som någon tappat i golvet och sedan limmat dit örat på. Det såg helt okej ut om man inte tittade så nära. Men en kopp med fastlimmat öra kan lätt gå sönder igen och igen på samma ställe, även om man tror att limmet är starkt. Ibland tänkte Lillan att det kanske skulle vara så. Att örat på koppen bara skulle lossna sådär, då och då.

Lillans arbetskamrat Anita var emellertid fast besluten om att Lillan skulle bli tvåsam. Hon brukade ofta konfrontera Lillan och ge henne menande upplysningar om trevliga, lediga män. Ibland förundrades Lillan över Anitas ihärdighet.

Den torsdagen var Anitas pojkväns kusin i staden och Anita var helt bestämd på att han och Lillan skulle passa ”dunderbra ihop”. Han som hade ett så spännande jobb skulle vara perfekt för henne. Dessutom var han snygg. Det kunde Anita skriva under på. Ja, hon sa till och med att hon gärna skulle ta honom själv om det inte var så att hon var tillsammans med hans kusin.

Lillan hade sällan använt Anitas upplysningar, men den dagen verkade hon så speciellt övertygad om mötets förträfflighet. Mest för att inte stöta sig med sin arbetskamrat gick Lillan med på förslaget om en oskyldig middag med den okände mannen.

”Han skulle ju faktiskt kunna vara perfekt” tänkte hon innan hon tog på sig kappan och gick ut för att möta honom.