21

När Lillan hade insett att Agaton hade hennes stjärnsaga och att han med största sannolikhet även hade läst den bestämde hon sig för att ge bort den till honom i julklapp. Lillan hade alltid varit orolig för vad folk skulle tycka om att hon skrev sagor och inte sysslade med politik som sina föräldrar, men när det gällde Agaton så kände hon sig ovanligt trygg.

Så här hade hon fortsatt att skriva:

...de faktiskt kunde möta varandras blickar. Jag sa tidigare att himlastjärnan var vacker, men hade stjärnan i granen läst detta hade han tyckt att det var en stor underdrift. Himlastjärnan var det vackraste han någonsin sett. Fast det var en sak han tyckte var konstigt.

- Var är din gran?
- Vad är gr-an? Sa himlastjärnan och stapplade på ordet hon aldrig hört förr.
- G-R-A-N. Gran! En sånhär! Stjärnan vickade och gungade för att visa och hela granen började röra på sig i samma takt
- Nej en sån känner jag inte till, sa himlastjärnan. Jag är bara mig själv, sa hon och snurrade runt ett varv i luften.

Stjärnan i granen tyckte detta var ytterst underligt men lät bli att fråga mer för himlastjärnan började berätta om galaxer och universum som hon just besökt. Stjärnan i granen förstod kanske inte mer än hälften av vad hon sa. Men det lät fint, och spännande.
Snart började det ljusna och himlastjärnan sa att hon inte kunde vara kvar längre, hon frågade om inte stjärnan i granen skulle med på nästa äventyr. Men hann inte få ett svar innan det blev gryning.

Hela dagen log stjärnan i granen och folket på marken tyckte den lyste ovanligt mycket den här dagen.

På kvällen kom himlastjärnan tillbaka igen.
- Så, skaru med? Sa hon och snurrade runt lite
- Hur gör man? Frågade stjärnan i granen

Himlastjärnan visade som om det vore den enklaste saken i världen. Men stjärnan i granen kunde inte, trots att han flaxade allt han kunde med sina stjärnuddar. Han rörde sig inte en enda centimeter från granen. Han blev ledsen.

- Jag kan inte. Jag tror inte vi är lika egentligen. Jag är nog inte gjord för rymden.
Himlastjärnan blev också ledsen. För det var något hos stjärnan i granen som hon tyckte om. Hon trivdes i hans närhet.

- Jag trivs i din närhet. Sa hon
- Stanna hos mig, kan du inte det?
- Men, det blir snart morgon. Jag syns inte när det blir ljust.
- Men jag vet att du finns där ändå.

Så dagarna passerade och stjärnan på granens topp lyste starkt. Han ville visa himlastjärnan hur vacker han kunde vara. Att han kunde vara lika vacker som henne.
På nätterna pratade de om allt.

- Jag saknar dig, sa han en kväll. Jag vet att du är där om dagarna och jag kan se dig på nätterna. Men du är ändå så långt bort.
Så kom det sig, att himlastjärnan inte kunde hålla sig fast vid himlen längre. Det var som att tusen snören drog i henne så hon lossnade från himlen och föll, precis dit hon ville falla.

Och det var det året alla skulle minnas granen och de två stjärnor som satt i toppen. De som glimrade och glittrade och gnistrade så mycket att stjärnorna på himlen glömdes bort.