24

Hur Agaton än försökte tycktes energin från allehanda värmande apparater inte vara nog för att väcka Lillan till liv mer än några sekunder. Så fort hårtorken, kupévärmaren eller plattången slagits av försvann Lillan tillbaka in i sin djupa, frusna slummer.

Agatons tankar vandrade febrilt fram och tillbaka över olika lösningar, men inget tycktes kunna ge den mängd energi som krävdes för att ge Lillan livet tillbaka. Han började även fundera över om det inte fanns någon som kunde ge honom råd i denna krisartade stund.

- Farmor! tänkte Agaton högt.

Agaton lämnade sin älskade Lillan på en brits i hans laboratorium och kilade kvickt upp för alla trappor till toppen av fyrtornet. Agatons farmor har nämligen ingen telefon, men han brukade sända meddelanden till henne via fyrtornets ljus.

En knapp halvtimme senare klappade farmodern på fyrtornets port. Hon kom instampande i sina gröna galoscher, skakade snabbt snön ur sitt gråvita hår och torkade av sina immiga glasögon. Samtidigt som han förde henne in till det rum Lillan låg i förklarade han den tragiska situationen. Agatons farmor, som hade stor erfarenhet av uppfinnares missöden, gav omedelbart en diagnos:

- Hon är död.

Agatons hjärta föll mot marken och tycktes krossas som glas mot betong.

- Men med lite finurlighet kan vi nog få liv i henne igen. Och finurlighet har vi ju så det räcker och blir över, fortsatte Agatons farmor och klappade honom på axeln.

En febril aktivitet tog därefter vid. Agaton visade runt sin farmor i hela fyren och visade alla sina uppfinningar i förhoppning om att det skulle finnas något användbart bland dem. När de till slut kom fram till Agatons nyaste uppfinning – den stora stjärnkraftsmaskinen – gav farmodern honom en menande blick.

- Det här är precis vad vi behöver, sa farmodern lugnt
- Men, jag vet inte om den fungerar som den ska än. fortsatte Agaton
- Ge mig lite verktyg, så ska vi nog kunna sparka igång den här skrothögen.

De hjälptes åt att koppla färdigt alla kablar, löda fast de kretskomponenter som fattades och slutligen kalibrera den felande stjärnlokaliseringsmodulen.

Stjärnkraftverket surrade igång, maskinen började vibrera och en ljus prick som snabbt ökade i storlek syntes. Snart svävade en mycket liten stjärna innanför skyddsglaset.. Agaton vred sakta upp två reglage, varpå hela maskinen började skaka så kraftigt att Agaton undrade om de satt fast skruvarna ordentligt. Strålar av energi sköt ut från stjärnan, och leddes via högeffektiva ledare in i stjärnkraftverkets inre. Efter ett litet tag, när alla mätare visade att systemet stabiliserats smällde det till och stjärnenergin leddes slutligen in i Lillans livlösa kropp.

Agaton slöt sina ögon och lade varsamt sin hand på den kuvös Lillan låg i. Han hoppades och önskade att det skulle fungera. Skulle någon av hans önskningar någon gång slå in, så skulle han önska att det var den här.


”Titta!” ropade Agatons farmor. Agaton öppnade sina ögon och fick i samma stund se hur den hallonröda färgen på Lillans läppar och kinder sakta kom tillbaka.


Hon visste inte var hon var när hon vaknade, inte heller riktigt vad hon hade gjort. Men hon mindes Agaton.

Han satt bredvid henne, inte medveten om att hon var vaken. Han läste slutet på hennes saga. Just som han läst färdigt kunde han ana ett ljussken som rörde sig i ögonvrån.

- Det är nu du får önska, sa hon.

När han vände sig om fick han se hur Lillans hud och hår utsöndrade ett ljust, vackert skimmer och han kunde inte låta bli att känna värmen sprida sig ut i varenda del av hans kropp när han såg henne.


Och det var den julen alla i den lilla staden skulle minnas Lillan som lyste som en stjärna och hennes Agaton, vars leende sken ikapp.

23

Agaton anade oråd redan när han stod utanför sin dörr. Den värme som brukade pysa ut genom det öppna fönstret gjorde inte längre det. Han rusade mot dörren, rädd för att hans energimaskin skulle ha tagit skada och brakat ihop där den stod och arbetade, men när han kom in fick han se något mycket värre.

I rummet stod Lillan, lika kall och stel som en isglass, med handen på den maskin han en varm sommardag byggde för att tillverka just isglass.

Först fick Agaton panik, sprang runt i rummet och önskade att han vore någon annanstans, det var hans fel – hans fel att kvinnan han älskade kanske aldrig skulle få uppleva något igen. Och hon skulle aldrig mer kunna berätta om de upplevelserna för honom.

Han satte sig ner på en stol bredvid henne med en hårtork i handen och väntade på att isen skulle smälta, men när han satt där kunde han inte låta bli att tänka på hur vacker hon var. Som en riktig isprinsessa.

Det tog timmar och Agaton hade nästan somnat då han såg något i ögonvrån – Lillans hand var fri från is och hon rörde dessutom på sina fingrar. Det tog inte lång tid förrän isen sprack på fler ställen och lossnade från hennes kropp.

Agaton blev med ens pigg, sprang fram till henne och tog hennes hand. Hon tittade på honom och på isen runt om sig.

- Förlåt, viskade hon och Agaton kände hennes iskalla andedräkt mot sitt ansikte.
- Det gör inget, viskade han tillbaka och la armarna runt henne

Han kände hennes hjärta slå hårt och taktfast, men det varade bara i några sekunder. Snart började det slå allt saktare och svagare. Hennes andetag blev färre. Han kände hur hennes ben vek sig och snart låg hon återigen kall och livlös i hans armar.

22

När Lillan hade fått höra att Agaton skulle resa bort hade hon först blivit ledsen. Sen hade hon insett att detta gav henne chansen att listigt placera ut julklappen hos honom.

Hon låste för sista gången innan jul bibliotekets dörrar och begav sig iväg mot fyren. Hon var helt klädd i vitt för att inte synas mot snön och det enda som stack ut var det röda paketet hon hade i sin hand. Ett fönster på markplan stod öppet, och hon smet in.

Värmen från de verksamma maskinerna var påtaglig och hon började titta sig omkring. Agaton hade sagt att han var uppfinnare, men hon hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle se ut så här. Det glänste från metallen i allt från kaffekokare till mattfransklippare. (Du förstår, Agatons mattor var av organisk textil som växte en centimeter i veckan. Detta höll smutsen borta på ett smidigt sätt.)

Lillan var förstummad över skapelserna och kunde inte låta bli att fingra på maskinerna och prylarna.

Längst inne i ett hörn fanns en maskin som surrade lugnt och melodiskt. En stor vit boll svävade ovanför. Lillan la ifrån sig sina papper och förde fingrarna sakta mot den vita bollen.

---

Agaton hade hittat Urban i sista sekund. Den stora snigeln hade ätit upp hela hans laboratorium och fortsatt mot hans sovrum. Urban själv satt i ett träd utanför huset och skakade av rädsla. Han behövde få hjälp av sjukvårdspersonal och hämtades ner från trädet likt en katt av brandmän. Urban försökte förklara förödelsen med att hans fru Ulla, som var den egentliga hjärnan i familjen, var bortrest över julen. Han ville ju bara visa att han dög till något också.

När faran äntligen var över och snigeln var lika liten som vanliga sniglar satte sig Agaton på första tåget hemåt.

Agaton tyckte det var svårt att inte associera allt som hände till något Lillan sagt eller skrivit i sms. Allt han gjorde tänkte han att han skulle få berätta för Lillan sedan. Han visste precis hur han skulle berätta om den stora snigeln och om hur han med precision lyckats krympa ner den, fast han skulle inte skryta – nej, det ville han inte. Han ville bara berätta, precis som han ville höra vad hon hade haft för sig. Han ville veta allt om henne, han ville berätta allt om sig själv för henne. Landskapet rullade sakta förbi utanför, snön på rälsen gjorde att tåget gång på gång fick stanna. Agaton tog återigen upp sin telefon, han satt länge med ett tomt meddelande innan han började skriva.

”Jag sitter på tåget på väg hem och det är svårt att skriva ner någonting – jag vet inte var jag ska stoppa mig. Jag får inte plats. Jag är så förälskad i dig och den relation vi byggt upp. Jag skräms samtidigt av mina känslor. Det är så mycket allvar i dem. Jag skakar nästan. Jag vågar knappt skicka i väg det här. Jag har gått runt hela dagen och försökt sluta tänka på dig så att jag om möjligt ska kunna se på oss och allt som händer lite objektivt. Jag lyckades inte – allt jag kunde tänka på var oss i vår egen lilla värld. Är jag galen som tänker att det verkligen kan bli så bra som vi fantiserat? Bli inte rädd för mig nu bara. Jag vet ingenting, bara det jag känner. ”

---

Om maskinerna i Agatons verkstad hade haft öron så hade de hört hur Lillans telefon pep till. Och om Lillan hade kunnat höra med sina öron, så hade hon hört det också...

21

När Lillan hade insett att Agaton hade hennes stjärnsaga och att han med största sannolikhet även hade läst den bestämde hon sig för att ge bort den till honom i julklapp. Lillan hade alltid varit orolig för vad folk skulle tycka om att hon skrev sagor och inte sysslade med politik som sina föräldrar, men när det gällde Agaton så kände hon sig ovanligt trygg.

Så här hade hon fortsatt att skriva:

...de faktiskt kunde möta varandras blickar. Jag sa tidigare att himlastjärnan var vacker, men hade stjärnan i granen läst detta hade han tyckt att det var en stor underdrift. Himlastjärnan var det vackraste han någonsin sett. Fast det var en sak han tyckte var konstigt.

- Var är din gran?
- Vad är gr-an? Sa himlastjärnan och stapplade på ordet hon aldrig hört förr.
- G-R-A-N. Gran! En sånhär! Stjärnan vickade och gungade för att visa och hela granen började röra på sig i samma takt
- Nej en sån känner jag inte till, sa himlastjärnan. Jag är bara mig själv, sa hon och snurrade runt ett varv i luften.

Stjärnan i granen tyckte detta var ytterst underligt men lät bli att fråga mer för himlastjärnan började berätta om galaxer och universum som hon just besökt. Stjärnan i granen förstod kanske inte mer än hälften av vad hon sa. Men det lät fint, och spännande.
Snart började det ljusna och himlastjärnan sa att hon inte kunde vara kvar längre, hon frågade om inte stjärnan i granen skulle med på nästa äventyr. Men hann inte få ett svar innan det blev gryning.

Hela dagen log stjärnan i granen och folket på marken tyckte den lyste ovanligt mycket den här dagen.

På kvällen kom himlastjärnan tillbaka igen.
- Så, skaru med? Sa hon och snurrade runt lite
- Hur gör man? Frågade stjärnan i granen

Himlastjärnan visade som om det vore den enklaste saken i världen. Men stjärnan i granen kunde inte, trots att han flaxade allt han kunde med sina stjärnuddar. Han rörde sig inte en enda centimeter från granen. Han blev ledsen.

- Jag kan inte. Jag tror inte vi är lika egentligen. Jag är nog inte gjord för rymden.
Himlastjärnan blev också ledsen. För det var något hos stjärnan i granen som hon tyckte om. Hon trivdes i hans närhet.

- Jag trivs i din närhet. Sa hon
- Stanna hos mig, kan du inte det?
- Men, det blir snart morgon. Jag syns inte när det blir ljust.
- Men jag vet att du finns där ändå.

Så dagarna passerade och stjärnan på granens topp lyste starkt. Han ville visa himlastjärnan hur vacker han kunde vara. Att han kunde vara lika vacker som henne.
På nätterna pratade de om allt.

- Jag saknar dig, sa han en kväll. Jag vet att du är där om dagarna och jag kan se dig på nätterna. Men du är ändå så långt bort.
Så kom det sig, att himlastjärnan inte kunde hålla sig fast vid himlen längre. Det var som att tusen snören drog i henne så hon lossnade från himlen och föll, precis dit hon ville falla.

Och det var det året alla skulle minnas granen och de två stjärnor som satt i toppen. De som glimrade och glittrade och gnistrade så mycket att stjärnorna på himlen glömdes bort.

20

När Agaton fick telefonsamtalet den morgonen visste han vad som stod på. Något var fel. Ja – någon kanske till och med var i livsfara. Inom Svenska Uppfinnareförbundet fanns nämligen ett nödnummer dit var och en kunde ringa om något experiment gått fel. Telefonnumret som stod på nummerpresentatören var just detta. Agaton hade för några veckor sedan satt upp sig som frivillig under julhelgen, eftersom han inte hade några direkta planer och många andra av hans kollegor har familj och barn. Då hade han ju inte kunnat förutse de senaste dagarnas händelser.

Agaton plockade upp telefonluren och en telefonist var på andra sidan. Han sade att han skulle koppla honom vidare till uppfinnarkollegan som var i knipa. Det visade sig dock inte vara vem som helst, utan Agatons gamle vän Urban som under ett experiment lyckats förstora en snigel till sådana proportioner att han kände sig direkt hotad till livet. Urban erkände att han blivit lurad av snigeln och satt nu instängd i ett förråd med det slemmiga monstret utanför. Agaton meddelade lugnande att han skulle sätta sig på första bästa tåg med all nödvändig normaliseringsutrustning.

Med tungt sinne skrev Agaton också ett kort sms till kvinnan som de senaste dagarna varit en permanent gäst i hans drömmar:

”Jag måste tyvärr åka iväg på ett viktigt räddningsuppdrag, men kommer förhoppningsvis tillbaka innan julafton. Jag ser fram emot vårt nästa möte. /Agaton”

19

Lillan hade knappt sovit på hela natten. Det gick bara inte. Hon låg vaken och tänkte på allt som de sagt, hur det hade känts och kanske allra mest på hur det kändes nu. Små minnesbilder, små fragment av gårdagen låg kvar och hur hon än försökte att inte gå omkring och le sådär fånigt så gjorde hon det ändå.

Hon fick en oerhörd lust att skriva färdigt den saga hon påbörjat för några veckor sedan. Sen hon börjat hade den bara fått ligga. Hon drog ut skrivbordslådan där hon trodde att hon lagt den senast, men den var inte där.

- Lydia, har du sett några papper ligga här? Det stod mitt namn längst upp

Lydia var praktikant på biblioteket och inte särskilt trevlig med någon. Hon läste mest tidningen och verkade hoppas på att något skulle hända, likt en eldsvåda eller jordskalv, så hon fick gå hem tidigare. Det hände sällan.

- Nej det tror jag inte, ingen lapp där det stod Lillan i alla fall.

Lillan kunde inte klandra henne för att inte känna till hennes riktiga namn, det var ju trots allt få som gjorde det.

- Nej, alltså Elisabeth, jag heter Elisabeth egentligen.
- Elisabeth? Lydia höjde på ögonbrynen när hon hörde namnet, Så det är du? Det var någon konstig kille här med glasögon här och frågade efter Elisabeth för någon vecka sen

Då insåg Lillan att mitt under den stjärnklara himlen hade Agaton citerat något, han hade citerat hennes saga. Kan det verkligen ha varit så?

- Hade han mustasch också? Frågade hon
- Jo, sa Lydia eftertänksamt, det hade han. Jag gillar inte mustascher.

18

Ikväll hade de bestämt att de skulle träffas och åka skridskor. Skridskobanan nere vid kajen var perfekt ikväll med sin blanka nysopade is.

Agaton satt redan på bänken vid sjön och hade precis snörat på sig skridskorna när Lillan kom dit. Hon satte sig bredvid honom och bytte ut sina skor. De sa inte så mycket till en början. De tittade bara på varandra lite och log.

Sedan begav de sig ut på isen.

Alla saker de skrivit till varandra per sms kändes både väldigt nära, men samtidigt ganska långt bort. Lillan visste inte om hon riktigt kunde dra paralleller eftersom det var på låtsas och det här var på riktigt.

- Det är ju alldeles stjärnklart! Utbrast hon

Agaton försökte att koncentrera sig på att manövrera sin nya uppfinning samtidigt som han lyssnade på henne. Hon åkte mot honom och gjorde perfekta skär i isen. Agaton ville inte vara sämre och knackade med hälen tre gånger mot isen och hans skridskomaskin skulle sköta resten. Han började åka fortare, gjorde åttor med benen och snurrade först runt sig själv och sedan tre varv runt Lillan, som var minst lika förskräckt som han själv. Han svängde till höger, gjorde en tvärvändning till vänster. Sedan framåt, bakåt, framåt igen. Med en duns slog han i marken och låg kvar.

- Hur gick det? Hon skyndade sig fram till Agaton
- B-bra, tror jag… svarade han och tittade sig förvirrat omkring innan han mötte hennes blick.

Hon tittade på honom och log. Han log också sedan skrattade han. Till slut skrattade de båda två och när Lillan skulle hjälpa Agaton upp hamnade hon istället bredvid honom på isen.

- Du är rolig, sa hon.
- Jag trivs väldigt bra med dig, sa han

De låg båda och stirrade på himlen.

- Ser du så stjärnklart det är! Sa hon igen, bara så han inte missat det

Efter en stunds tystnad viskade Agaton, mest för sig själv:

- ”De säger att om man tittar riktigt noga och riktigt länge på himlen så kommer man till slut få se det, se ett stjärnfall…”

De blev tysta igen.

Det var som att luften hade ändrats. Lillan skakade lite, men inte för att hon frös. Hon tänkte att hon nog aldrig kunde frysa i Agatons närhet. Hela hennes kropp blev alldeles varm och kändes alldeles för liten. Det pirrade i armarna och i fingrarna och hon var tvungen att koncentrera sig på andningen för att inte låta konstig. Hon vågade inte riktigt röra sig ut i fall att allting skulle förstöras. Hon vågade inte säga någonting utifall att deras röster skulle göra så att allting blev verkligt, på riktigt.

Och han kände likadant.

17

Agaton hade aldrig i sitt liv kunnat stå på ett par skridskor. När de andra i hans klass spelade hockeybockey i ishallen åkte han runt, runt med ena handen på sargen. Han hade aldrig riktigt kommit överrens med det där att ha snörena hårt åtdragna kring fotlederna.

Tanken på att han skulle åka skridskor med henne, hon som hette Lillan, fick det att pirra litegrann längst in i magen. Han fick ju inte göra bort sig.

Agaton, som var en mycket skicklig uppfinnare, tog fram diverse halvfärdiga prototyper han gjort för längesedan. Han skruvade isär, modifierade och resultatet blev en anordning han lätt skulle kunna gömma i strumporna. De skulle hålla honom från att trilla omkull det första han gjorde. Och kanske till och med medge en och annan liten piruett.

16

De började skriva sagoföljetonger via sms, en kort bit var. Det var storslagna historier och små äventyr. Varken Lillan eller Agaton skötte sina jobb särskilt bra nu. Lillan placerade böckerna på fel hyllor och Agaton skruvade in skruvarna på fel ställen. Mitt i en historia som utspelade sig på så tunn is att vattnet syntes porlande under, skrev hon det:

”Ska inte vi göra det? – Ska inte vi åka skridskor?”

Innan hon visste ordet av hade hon tryckt på skicka.

”Får man göra såhär när man knappt känner personen?” frågade hon sig själv.

Svaret från Agaton dröjde och hon ångrade sig mer och mer – hon kanske hade gått för fort fram. Lillan placerade snabbt in böckerna i hyllorna och sekunderna kändes allt längre.

Men så kom svaret:

”Jag är med! Det kan bli vårt första stora äventyr – äventyret som startade alla äventyr! Något att berätta för kommande generationer!”

Lillan rös av välbefinnande. Men samtidigt blev hon väldigt nervös.

15

Agaton:
”Det är märkligt hur enkelt det kan vara. Jag som aldrig brukar våga. Men nu känns det som att jag skulle vilja skriva världens bästa sms till dig.”

Lillan:
”Kör i vind. Om du skriver så läser jag.”

Agaton:
”Men jag vet inte hur. Jag är ju ingen författare.”

Lillan:
”Då får jag ta och tänka mig det istället. Om det var världens bästa sms, så skulle det vara långt. Ett sådant som tar en stund att läsa och när du läst klart skulle du behöva läsa om det minst en gång till. Jag tror det skulle berätta en historia, fast inte en sådan som folk skulle minnas och berätta om hundra år, men en sådan man skulle le lite åt. Kanske utspelar sig den i rymden, eller någonstans där vi känner oss hemma. Det skulle stå om vad vi sa, vad vi gjorde, vad vi hade på oss, vem vi träffade och vad vi åt. Det skulle finnas många små detaljer. Det kanske skulle stå om hur vartenda hårstrå på din kropp reste sig när jag drog mina fingertoppar lätt, lätt i små, små cirklande rörelser på huden på dina armar. Upp mot dina nyckelben, ner mot ditt bröst där jag skulle lägga handen och känna hur ditt hjärta slog och de djupa andetagen. Det kanske skulle stå om hur du kunde ligga på min mage och jag skulle ha hakan vid ditt huvud och röra med fingrarna i ditt hår tills du somnade. Det skulle stå om alla lukter vi kände och det skulle stå om hur vi bara kunde slänga oss raklånga på marken utomhus och titta på molnen. Och det skulle stå om hur vi började skratta ibland, helt utan giltig anledning. Och om hur vi bara ville skrika ut hur lyckliga vi var så att alla fick veta.
Men om det verkligen var det som det bästa smset innehöll, det får vi aldrig riktigt veta. Men vi kan tänka oss hur det kan kännas att läsa det.”

14

Under hela gårdagen hade Lillans dag förgyllts av de sms Agaton från kursen skickade. Hennes böcker som skulle sorteras blev inte riktigt sorterade som de skulle för varje gång det vibrerade till i hennes telefon så tog hon sig en liten paus för att skriva nytt. Även idag kom det sms då och då.

Det här är ett kort utdrag:

Lillan:
”Men, jag vet ju fortfarande ingenting om dig. Jag måste ju åtminstone få veta vilken din favoritglass är.”

Agaton:
”Favoritglassar är viktigt. Det säger en hel del om personens karaktär. Jag skulle säga att min är Blåbärsputte, trots att jag inte sett till den på länge. Vilken är din favorit?”

Lillan:
”Jag har aldrig någonsin smakat Blåbärsputte. Tänk, det kanske är min favorit också. Jag vet bara inte om det ännu. Av principskäl måste jag dock säga Piggelin. Bland kulglassarna är det pistage och polkagris. Allt på P verkar det som”

Och så fortsatte de att lära känna varandra.

13

Agaton vaknade på lördagsmorgonen av ett sms och sträckte sig nyvaket efter sin telefon.

”D’Artagnan?” stod det och på en gång mindes han kvällen innan.

Agaton hade till slut bestämt sig för att gå på kursen i mod. Han hade varit den enda i stolsbänkarna förutom den unga kvinna som suttit några stolar ifrån honom. Kvinnan som höll i kursen, den färgstarka fru Lummig, hade stått framför dem och hållit låda om hur man måste lära sig att älska sig själv. Sen sa hon förstås upprepade gånger hur mycket hon älskade sig själv samtidigt som hon tittade i den handspegel hon hade med.
Hon hade bjudit upp Agaton att göra samma sak.

När han hade stått där med spegeln i hand och skulle säga hur mycket han älskade sig själv så mötte han den unga kvinnan i publikens blick. Han blev mer nervös än han redan var och snubblade på orden innan han med förlägen blick satte sig ner igen.

Efter ytterligare en halvtimme av modvurm och generande övningar hade de nervösa blickarna mellan de två kursdeltagarna blivit mer lättsamma och skratten duggade alltmer tätt. Under kvällens presentationsövning hade den unga kvinnan presenterat sig som Lillan, och Agaton sig själv som Agaton.

När fru Lummig proklamerade att kurstillfället hade kommit till sitt slut, gick de ut från kurssalen, smått lättade, men även smått besvikna över att det var över.
Efter ett kort samtal i kapprummet visade det sig att de skulle åt samma håll. Sanningen var väl egentligen den att Agaton gärna tog en omväg hem.

Det snöade mycket mer nu än tidigare och Agatons glasögon immade igen.

- Du ser lite ut som en musketör.

Hade hon sagt efter en kort stunds tystnad. Sen var de framme vid hennes dörr och Agaton fortsatte med lätta steg mot sin fyr.

Agaton låg kvar länge i sängen och funderade på vad han skulle svara innan han till slut gick upp och fortsatte bygga på sin uppfinning.

12

De hade varit ensamma i restaurangen så när som på servitören, kocken och en omfångsrik man vid bordet vid dörren. Han hade sett ut lite som en ung John Travolta i Grease.

Men med den angenäma utsidan kom även en del mindre bra egenskaper. Att han hade pratat oavbrutet om sig själv under middagens inledande halvtimme kunde väl förklaras av den märkliga och lite pinsamma situationen de båda hamnat i. När han sedan hade fortsatt med att beställa mat åt dem båda – plankstek till Lillan, som egentligen var vegetarian – var måttet rågat. Lillan hade så gärna velat ställa sig upp och gå därifrån, men hade fegt suttit kvar och ätit sitt potatismos. Hon hade känt sig som en näpen knähund, fast med röd kjol och rosiga kinder. Kvällen hade, till Lillans förtret, inte heller tagit slut eftersom John Travolta-kopian sedan bestämt att de skulle gå på bio. Såklart var det han som valde filmen. De uppenbart löjliga skämten hade han skrattat högt åt och slagit henne menande på benet så att det hade gjort ont. Vad hon skämdes när hon hade skrattat med.

Det var igår, men idag var idag. När Lillan kom till biblioteket studsade Anita glatt fram till henne och meddelade att hennes pojkväns kusin hade haft det ”så fantastiskt trevligt” och att han ”gärna skulle träffa henne mer”. Utan att svara henne ställde sig Lillan hastigt upp och gick mot ytterdörren. Det fåniga anslag om en kurs i mod ”à la mode”, som hon sett åtskilliga gånger under den senaste veckan, hängde fortfarande kvar. Lillan ryckte ilsket åt sig en lapp.

11

Lillans hjärta hade råkat illa ut så många gånger. Ibland brukade hon likna sig själv med en kaffekopp som någon tappat i golvet och sedan limmat dit örat på. Det såg helt okej ut om man inte tittade så nära. Men en kopp med fastlimmat öra kan lätt gå sönder igen och igen på samma ställe, även om man tror att limmet är starkt. Ibland tänkte Lillan att det kanske skulle vara så. Att örat på koppen bara skulle lossna sådär, då och då.

Lillans arbetskamrat Anita var emellertid fast besluten om att Lillan skulle bli tvåsam. Hon brukade ofta konfrontera Lillan och ge henne menande upplysningar om trevliga, lediga män. Ibland förundrades Lillan över Anitas ihärdighet.

Den torsdagen var Anitas pojkväns kusin i staden och Anita var helt bestämd på att han och Lillan skulle passa ”dunderbra ihop”. Han som hade ett så spännande jobb skulle vara perfekt för henne. Dessutom var han snygg. Det kunde Anita skriva under på. Ja, hon sa till och med att hon gärna skulle ta honom själv om det inte var så att hon var tillsammans med hans kusin.

Lillan hade sällan använt Anitas upplysningar, men den dagen verkade hon så speciellt övertygad om mötets förträfflighet. Mest för att inte stöta sig med sin arbetskamrat gick Lillan med på förslaget om en oskyldig middag med den okände mannen.

”Han skulle ju faktiskt kunna vara perfekt” tänkte hon innan hon tog på sig kappan och gick ut för att möta honom.

10

Längst upp på papperet stod det ett kvinnonamn. Elisabeth. Den enda Agaton kunde komma på med det namnet var hans farmors bästa väninna. Hon och farmor brukade klirra med kaffekopparna och Elisabeth skrattade ofta högt inifrån salongen där de ofta satt. Hon hade alltid smuts på kinderna och oborstat hår. Mer mindes han inte av henne.

Kylan bet i kinderna och det bildades rök när han andades. Agaton gick fortare än vanligt och när han kom fram till biblioteket var han tvungen att ta några djupa andetag innan han vågade sig fram till disken. Kvinnan bakom den var vänd med ryggen mot honom, hon såg ut att läsa något.

- Ursäkta? Sa Agaton tveksamt.
- Mm… sa kvinnan och fortsatte sortera böckerna.
- Det var så att…

Kvinnan vände sig om, uppenbarligen smått irriterad över att bli avbruten i sitt läsande. Hon stirrade ointresserat på honom.

- Finns det någon Elisabeth här? Sa Agaton så svagt att bibliotekarien knappast hörde.

Hon vände sig tillbaka utan att svara honom och fortsatte läsa. Agaton gick tyst mot dörren, besviken över sin egen oförmåga att tala för sig. Där satt en anslagstavla, på vilken han för några veckor sedan hade satt upp en lapp:

”Saknar du något? Agatons Uppfinningar ger dig precis det du vill ha för en billig peng. Allt från strumpstoppare till mekaniska huvudbonader. Ring!”

Hans telefonnummer stod på de avrivbara lapparna nedanför. Ingen hade tagit någon så Agaton tog en själv. ”Bara så det ser lite bättre ut” tänkte han. Samtidigt såg han även en annan lapp: ”Känn lejonet i dig – en kurs i mod ’a la mode’ med Ingvor Lummig”. Han tog en lapp därifrån med.

9

Jag tror det här blir mitt bästa år någonsin, tänkte julgranen som hela året stått i den djupaste av skogar och sällan ens sett solen. Nu stod han på torget i den lilla staden och sträckte på sig och gjorde sig så vacker han kunde. Det var han, årets julgran, som folk skulle minnas länge. ”Om vi ändå skulle få ha en så fin julgran som då” skulle folk säga många år senare. Det här var hans tillfälle att visa sin prakt.

Men den här historien handlar inte om granen, inte heller om skogen som han kommer ifrån. Nej det här handlar om den skimrande, glittrande stjärnan som den rultige vaktmästaren mödosamt, men varsamt, satte på plats i toppen.

Den här stjärnan tyckte liksom granen att han gjorde världens lite ljusare, till den dagen han hörde ett klingande, sprättande, klickande ljud långt ovanför honom. Stjärnan hade alltid haft blicken riktad ner mot folket som gick förbi och beundrade granen. Han hade inte tänkt på att det kunde finnas något ovanför. Han blev lite rädd.

När stjärnan tog mod till sig och vände sig om för att titta bakom och ovanför sig kunde han inte tro sina ögon. Han fick nästan svindel av utsikten. Ett hav av glittrande prickar på en mörkblå botten sträckte sig framför honom. Som i en evighet.

Stjärnan glömde bort sina åskådare där nere på marken och blev själv en åskådare till det stora himlavalvet. Helt plötsligt kände han sig inte lika stor och vacker längre. Så insåg han plötsligt något om de blinkande, lysande prickar han såg.

- Är ni som jag?

Långt ute bland stjärnbilder och galaxer flög en annan stjärna omkring. Hon var inte så stor för sin ålder, men hon var vacker. Tyvärr var det inte så många som såg detta för den här stjärnan simmade mest omkring för sig själv i rymden. Hon älskade att upptäcka och se och hon kände till varenda del av universum. Det fanns ingenstans där hon inte varit. Förutom på den lilla gröna planeten förstås.

Hennes mamma, som visserligen var en väldigt orolig mamma, hade sagt åt henne att akta sig för den. Stjärnor som blivit för nyfikna hade ibland trillat från sina fästen och dragits mot planeten och aldrig synts till igen.

Men en dag hörde hon en röst.

Hon smög närmare så försiktigt hon kunde, sedan ropade hon så högt hon kunde:

- Vem där?

Stjärnan på granen vaknade med ett ryck, för, ni förstår. Ljud färdas inte så snabbt i rymden så himlastjärnans svar hade tagit en stund att nå stjärnan på granen.

- Jag är här!

Ropade stjärnan i granen tillbaka och det tog inte lång tid innan han kunde urskilja en ljusglimt som sakta växte sig större och verkade komma mot honom.

- Jag är här! Jag är här! Ropade han igen och blev så uppspelt så att granen svajade lite grand.

Snart var himlastjärnan så nära att

----

På papperet fanns det inga fler ord, hur Agaton än letade. Han ville veta vad som skulle hända sen. Och vem det var som skrivit.

8

Morgonen därpå vaknade Agaton med tusen idéer till sin maskin och så fort han druckit sitt morgonkaffe tog han genast fram sin väska med ritningar och inspiration från gårdagen.

Där var papper med streck i alla möjliga riktningar. ”En skruv här och en skruv där” stod det med pilar härs och tvärs. ”Magnetism?” stod det på ett annat ställe. Det var något han behövde fundera mer på. Men så nästa papper kände han inte igen.

”Då och då faller det stjärnor…” läste han högt för sig själv. Det här var inte hans papper. Och hur mycket han än lärt sig att man inte ska läsa andras papper. Så kunde han inte låta bli.

”…De säger att om man tittar riktigt noga och riktigt länge på den mörka natthimlen så kommer man till slut få se det, se ett stjärnfall…”

7

Agaton hade börjat bygga på maskinen men det fanns fortfarande några luckor i hans beräkningar. Biblioteket hade en särskild avdelning för konstruktion och innovation dit han gick ibland för att få veta mer.

När han suttit där hela dagen och grävt ner sig i integraler och differentialekvationer, hade han helt tappat greppet om tiden. Så plötsligt insåg han att det blivit kväll. Och, oj, vilken fart han fick. Han rafsade ihop alla de papper han spridit ut över bordet, tryckte ner dem i väskan så gott det gick och begav sig hemåt. Ni förstår, man kan inte äga en fyr utan att tända den när det blir mörkt

6

På lördagskvällarna var det få som kom till biblioteket. Men Lillan jobbade ändå. Hon brukade passa på att smyga ut i ett rum där det nästan aldrig var någon. Där plockade hon fram sitt block och sina pennor. Sen så skrev hon. Fanns det något som Lillan tyckte om så var det att skriva sagor och berättelser. Men hon vågade aldrig visa dem för någon. Det skulle vara så pinsamt. Hon var ju hela stadens Lillan, som folk trodde skulle bli något stort, inte skriva fåniga sagor.

Sagorna brukade inte sällan handla om människor som hon såg varje dag i biblioteket. Hon fantiserade om hur de tänker när de klär sig på morgonen, hur de tänker ut finurliga meningar att säga till den söta grannfrun vid busshållplatsen, men hejdar sig i sista sekund, hur de filosoferar om vardagliga bestyr och – framför allt – hur de förälskar sig till höger och vänster. Det bästa Lillan visste, var att skriva tills tårarna började rinna nedför kinderna och gjorde små pölar på papperet.

Just den här lördagen hade emellertid inspirationen kommit från den stora granen som stod på torget nedanför biblioteksreceptionens fönster. Lillan hade i timtal stått och begrundat denna ovanligt tjusiga gran, vars stjärna i toppen gjorde en hedervärd insats när den strålade i kapp med stjärnorna på himlavalvet.

5

Agaton hade fått i uppdrag av statens energistyrelse att ta fram något som kunde ersätta kärnkraften, oljan och helst allting. Du förstår, statens energistyrelse började inse att jordens resurser sinade och letade efter något nytt och gärna ganska snart. Det gick att höra paniken i deras röster, trots att de försökte dölja det.

- Det är som att vi bara stirrar tomt ut i stjärnorna och väntar på att något energirikt ska trilla ner!

Efter några sekunder ropade Agaton: "Eureka!". Han sprang hela vägen hem och uppför trapporna i fyren. Han visste precis var han skulle hämta energin ifrån och började genast ta fram en ritning. En maskin likt den här krävde noggrannhet och precisa beräkningar. Gick något fel kunde hela universum släckas ner, eller jorden själv sugas in i ett svart hål. Och det ville han inte.

4

När Agaton var liten sa han att han skulle bli uppfinnare. Precis som hans farfar. Hans föräldrar var lite tveksamma till idén då de helst skulle se deras son växa upp och få ett vanligt hederligt yrke. ”Rörmokare” sa de ”kan du inte bli rörmokare istället?” men Agaton vägrade. Han skulle bli uppfinnare och uppfinna allt som ingen annan uppfunnit. Han blev lärling hos sin farfar och följde honom hack i häl vart än han gick. Då och då när farfar inte märkte brukade Agaton låna någon av hans gamla flanellskjortor. Agaton ryser än idag när han tänker på hur doften av smörjolja och farfars gamla cologne fyllde näsborrarna.

På sin sjunde födelsedag fick Agaton en tågbiljett av sin farfar. Jorden runt var destinationen. Agaton fick se världen och hans farfar lärde honom allt han kunde. Hur otroligt det än må verka fanns det emellertid något Agatons farfar älskade mer än att uppfinna och upptäcka - Agatons farmor. Han brukade berätta att det bästa med att resa bort inte var att upptäcka världen, det var att få komma tillbaka till sin fru och berätta om det. Speciellt när hon bakat kakor.

Bara några dagar efter hemkomsten insjuknade farfar. Ytterligare några dagar senare sträckte han för sista gången ut handen till sin fru, och somnade.

Agaton ärvde sin farfars verkstad. Den låg i en fyr vid havet och det var även dit Agaton så småningom flyttade. Nu somnar han varje kväll vägg i vägg med sina skapelser. Mekaniska tårtspritsar, självrullande paltar, blommande kläder och allehanda attiraljer för de snigelälskande fransmännen. Bara licensavgifterna för det sistnämnda har gjort Agaton tämligen förmögen.

Vid den tiden denna saga utspelar sig hade Agaton just börjat med sitt stora livsverk.

3

När Lillan hade rast brukade hon ibland gå till caféet runt hörnet. Hon beställde alltid en liten kopp kaffe och satte sig ensam vid ett bord. Men Lillan drack inte kaffe, hon bara smuttade på det sådär så det skulle se ut som om hon drack. Hon väntade nämligen.

Lillan var en romantiker. En sån där romantiker som tänker sig in i omöjliga scenarion och sagoföreställningar om hur hon träffar den stora kärleken. När hon satt där med sin kaffekopp var det denna scen som utspelade sig i hennes tankar:

En man (en stilig man) kommer in på cafét. Han letar efter en plats att sitta på och ser att bordet bredvid Lillan är ledigt. Han tänker sig inte riktigt för när han går dit för att dra ut sin stol. Han stöter till Lillan, kanske snubblar han till och med, välter ut hennes kaffekopp. Ber så mycket om ursäkt, erbjuder sig att bjuda henne på en ny kopp och även sitt sällskap. Efter några dagar kysser de varandra passionerat i en roddbåt och några år senare är de lyckligt gifta. 

Tyvärr har det aldrig hänt mer än i hennes drömmar och när hon så ställer koppen så långt ut på bordskanten det är möjligt för att öka chanserna så tappar hon ofta själv ut kaffet, i sitt eget knä.

2

Det var få som kände till hennes riktiga namn, det var inte det att hon höll det hemligt, utan snarare att ingen någonsin lärt sig det. Hennes föräldrar, högt uppsatta inom kommunväsendet, hade alltid kallat henne för Lillan. Som liten flicka hade hon varit med på åtskilliga välgörenhetsgalor, var alltid med vid talarstolen och på invigningar var det oftast hon som höll i saxen när de röda banden skulle klippas. Det var under den tiden hon blev Lillan med hela staden.

När hon gick lågstadiet var det ingen som någonsin frågade henne ”Vad ska du bli när du blir stor” för alla visste redan. Trodde de. Många förväntade sig något av Lillan. Ett storverk, rädda världen eller något i den stilen. Majbritt på affären, hon som pratar som om hon kom från en femtiotalsfilm, var en av dem. Hon påpekade alltid detta innan Lillan började packa ihop varorna hon köpt.

Men Lillan förväntade sig inget stort av sig själv.

Hon hade stannat kvar och börjat jobba på stadens bibliotek. Hon gillade att sortera saker, och hon gillade sagor. Så själv var hon inte överraskad över sitt karriärsval. Hon brukade stanna längre än de andra på biblioteket och var alltid den som låste. Hon tyckte om att sitta i sofforna omgiven av gamla böcker och drömma sig bort. Sen så var det förstås så att hennes vindsvåning mitt i staden var väldigt ensam om kvällarna.

1

Då och då faller det stjärnor från himlen. De säger att om man tittar riktigt noga och riktigt länge på den mörka natthimlen så kommer man till slut få se det, se ett stjärnfall. Ibland syns vissa stjärnfall mer än andra, ibland skymtar man dem bara i ögonvrån. Men det är ett som är säkert – du får önska.